Det får gärna bli bart.

DSC_0827

Finns inte många, iaf inte i min vänskapskrets, som trivs lika bra med vintern som jag gör. Jag fullkomligt älskar vintern.

Men. Att vara gravid och sjuksrkiven med tre hundar som är vana att få M Y C K E T motion och aktivering är inte alls kul. O det blir ännu svårare i det här vädret och underlaget.

Jag kan gå ungefär max 2 km just nu /början på 8:e månaden/, jag får ont i ryggslutet (fogarna), men om jag inte gör något mer den dagen utan bara vilar och gärna sitter i badkaret, så går det bra. Men 2 km? Det räcker liksom inte åt mina hundar. Eller jo, herrarna är såpass till åren att de godtar det. Om de får gå lösa i skogen i 2 km, springa på gården och klickerträna inomhus så är det tillräckligt för dem. De är lite ledsna kanske, de är ju vana mycket mer, men de som sagt godtar det.

Schäfern däremot tycker inte att det är OK någonstans. Hon är fullkomligt emot detta och protesterar högljutt. Stackaren är understimulerad vilket visar sig genom att hon blir gnällig, springer omkring, hämtar tofflor, skäller lite extra – ja ni vet, så som en understimulerad hund beter sig. Jag blir trött på gnället och springet och säger till henne, och får direkt jättedåligt samvete! Det är ju inte hennes fel, det är mitt.

Det går bra, hon blir ju inte sjuk eller skadad. Men hon har alldeles för mycket spring i benen för att tycka det här livet är OK. Jag kan aktivera hjärnan på henne inne, hela dagen. Men hon behöver ju få ur all energi, hon måste få röra på sig!

Nu fick det gärna bli bart på backen, för det vore mycket enklare att gå i skogen och på gärdena, om det inte vore en massa snö att pulsa i. Det gör ännu ondare i ryggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>